memorylane.
Sitter och tänker på sommaren, det var verkligen den bästa av somrar. Tiden i lägenheten på läkarvägen med Emelie och Anna. Alla kvällar vi gick ut och gick sent på kvällen, alla morgonar vi gick runt broarna och sedan satt på balkongen och åt havregryn, mjölk och banan med blåbärssylt. Alla mackor med leverpastej och gurka. Alla helger, eller alla gånger vi var rastlösa och inte lyckades hålla oss innanför lägenheten och istället gick ut på nån av våra tre sommarstammis ställen.
Då jag och Emelie ligger vid älven och äter smörgåstårta och får lust att se på bio. Vi sms:ar Anna som snart slutar jobba och frågar om hon vill se Narnia med oss. Ett tag senare får jag ett sms, "Fan, vad jag älskar livet".
Då vi ligger helt slutkörda efter festivalen och ligger i en människohög på bryggan vid älven. Det är en såndär stund som man kan se på film och tänka att det ser så mysigt ut och att man själv vill leva så. Det var gubben som gick förbi oss och sa "det ser ut som ett konstverk" som fick oss att inse det.
Då jag och Anna är rastlösa en vardagskväll och det är så fint väder att vi far till falkan för att bada och jag sitter längst ut på bryggan och funderar på allt och inget och vi cyklar sedan i fortast takt möjligast hem till Alphabeat's Fascination.
Balkongen. Festerna. Bryggan. Festivalen. Problemen. Alla konstiga människor, alla underbara människor. Jäkla securitas som kom hem till oss. Parkbänken. Jobben. Den stökiga lägenheten. Killarna. Vädret. Ovädret. Havregrynen. Alla skratten. Matstunderna. Allt vi gjorde. Alla gånger vi ringde till Emelie som var i sthlm och pratade om gårdagskvällens bravader. Gången jag var ensam i lägenheten och sätter på Ipoden på "Blanda spår" efter att ha pratat med Emelie och Anna och en låt sätts igång, "All by myself, don't wanna be all by myself..". Karusellerna. Allt.
Haha, den jäkla dagboken.
Fasiken vad fina stunder jag har haft i sommar, stunder som man drar efter andan och tänker att livet är perfekt och om jag dör nu så dör jag lycklig. Inte konstigt att jag längtar hem till Skellefteå, grejen är ju bara den att lägenheten, Emelie och Anna och sommaren kommer inte vara kvar då jag kommer hem. Varför kan man inte leva mer för stunden?
let's go and get lost somewhere.
Idag är det 11 månader sen jag for till USA, det är helt sjukt hur långsamt och fort tiden går. Det känns som om det var en hel livstid sen jag var där och att jag har gjort så vansinnigt mycket sen dess. Trots det så har det bara gått ett år, inte ens det. Jag hade inte ens några planer på att bli au pair för elva månader sen, ännu mindre några planer på att fara till USA. Att jag skrev upp mig på hemsidan just den kvällen och just den tiden, det fick mig att tro på ödet. En halvtimme senare skickade ju familjen ett brev till mig. Trots att familjen inte var den bästa så är jag så otroligt glad och enormt stolt över att jag for. Jag pratade om min värdmamma med min bror och han sa att jag var för snabb och tänkte inte igenom det tillräckligt innan jag for men det var nog bara bra att jag inte gjorde det. Vissa saker ska man bara hoppa på och inte tänka så mycket på. Det är svårt att märka när man själv utvecklas men det senaste året, jag har nog aldrig utvecklats så mycket på så kort tid tidigare. Inte ens när jag låg inne i mammas mage, eller det kanske är svårt att slå det.
Jag skulle ha missat så mycket om jag inte for, platser, människor, känslor. Ljud, som Aaron Hehl som är på bilden. Det var så jag kom att tänka på det, hans låtar spelades då jag valde Blanda på iPoden.
Han spelade på Starbucks varje måndag och det var verkligen en höjdpunkt i veckan, han står verkligen för allt det bästa med min tid i USA. Hur jag satt där på Starbucks i timmar och pratade och var med mina kompisar. Hur jag och Anke satt i tåget mot New York och njöt av musiken. Hur jag låg och grät, hemskt nog, i min säng samma kväll som jag kom hem till Skellefteå. Det var nog de mest utmattande dagarna i mitt liv. Från det att jag satt mig ner i flygplanet som skulle lyfta mot Stockholm till det att jag vänjt mig vid tanken på att vara hemma i Skellefteå. Jag grät mig uttorkad och utstirrad på flygplanet och så mina föräldrar mötte mig på flygplatsen, mamma och pappa gick på toan och då pappa kom tillbaka såg han på mig med en medlidande blick. Han såg så tydligt hur ledsen jag var och gav mig ett medlidande leende som gjorde att det verkligen brast för mig. Grät i en timme i bilen innan jag somnade av utmattning och sov hela vägen från Arlanda till Skellefteå.
Tårarna stod väl för lättnaden över att det var jag som satt i planet. Varje dag hade jag sett alla flygplan flyga över mitt huvud och önskat att det var jag som satt i ett av dom, nu var det jag. Tårarna stod för stressen som släppte, glädjen över att få fara hem, glädjen och sorgen över att jag lämnade mitt hem i USA, mitt liv som jag visste det just då, skräcken för att jag inte visste vad jag kom hem till, vad som skulle hända sen.
Det är konstigt att höra hans låtar igen, dofter och ljud kan verkligen dra ut gamla minnen och känslor. Jag har nästan glömt bort att jag var där, aldrig hade jag trott att jag skulle fara till USA som au pair. Aldrig hade jag trott att jag skulle sitta och skriva det här från Oslo och bo med människorna jag bor. Och jag har ingen aning om vad som händer nästa månad, vad jag gör om ett halvår, vad jag gör nästa år den här tiden. Det är ändå lustigt vad livet vill att man ska gå igenom och göra, jag har gått vägar jag trott att jag aldrig skulle gå. Jag är nöjd över mitt liv och vill fortsätta leva det.
hitta min punchline.
Idag har jag tagit till vara på dagen genom att sova till halv tre på dagen. Varför är det så himla lätt att vända på dygnet? (Det kan väl inte ha något att göra med att jag satt vaken till kl sju på morgonen i söndags?)
Avslutade precis ett samtal med min fina Kathy som satt i andra luren i Bordentown, NJ. Har inte pratat med henne sen i februari någon gång. Hon berättade en massa om vad som hände därborta nu. Bl.a. att Anke har 52 dagar kvar innan hennes år är över. Det är helt absurt, med andra ord så är det 302 dagar sedan jag for till USA och hade en hel del djävulskaper framför mig. Hon berättade om Pina som är deras andra au pair efter mig, en au pair med ett vackert namn. Pina Franziska Bönig.
Kathy berättade om Pina och desto mer jag får höra desto mer minns jag om min tid och desto mindre förstår jag att jag faktiskt tog mig igenom hela tiden. Ska bara ge ett ytterst litet smakprov på hur lite min värdmamma gjllar mig.
Då Pina kom till familjen så var allt frid och fröjd och min värdmamma "parade" ihop henne med en annan tysk au pair som heter Julia. Julia och hon umgicks rätt mycket men en kväll så for Pina till Starbucks bara för att komma ut ur huset och Julia var inte där.. men Kathy var. Dom började prata och kom bra överens. Då Pina kom hem frågade min värdmamma henne om hon hade varit med Julia.
-No, I was with Kathy. (Dom jag alltid pratade om med Karyn, aka mina vänner).
- I don't want you to hang out with Kathy. I don't like her.
Min värdmamma känner inte Kathy och skulle inte ens kunna peka ut henne ur en folkgrupp för hon har ingen aning om hur hon ser ut. Hon ogillar henne bara för att hon var min vän och då tror jag också att ogillar är en underdrift. Hatar är kanske mer passande då man pratar om min värdmamma och hennes konstiga relationer och åsikter.
Hur jag tog mig igenom mina tre månader, det förstår jag inte. Det var ett psykiskt minefield i det där huset. Jag blir stolt över att jag tog mig igenom det, någon som inte gjorde det var ovannämnda tjej. Eller hon kanske hade gjort det om det inte vore för att hon hade hemlängtan och blev därför utkickad (?!) från huset dagen efter (inte en underdrift). Pina hade en pina i slutet.
Tur att det finns vänner.
tillbaka, gud vad hela världen måste vara överlyckliga nu.
Nu börjar det på allvar, alla lämnar lilla Skellefteå. Inklusive jag. Tro det eller ej, så börjar jag faktiskt blogga på några personers uppmaning. Min blogg är önskad!
Hur önskad den är.. ja, det behöver vi inte gå in på.
Men bloggen är iaf ett bra sätt att hålla koll på vad som händer med allt folk.
Har iaf bloggat tidigare, med ett antal stackars ensamma besökare. Har haft ännu en blogg som handlat om smink vilket blev en stor passion under vintern 07, med ett stort antal fler besökare. (Iofs var det julen 06, så om ni har antecknat det i era almanackor så kan jag ju vara mer precis så att jag slipper få några arga läsare.)
Efter bloggandet las på is fick jag sommarlov/tog studenten/blev arbetslös. Okej, så arbetslös har jag inte varit. Det blev lite städ på ett hotell i stan, sen hjälpte jag Överskottsbolaget att flytta upp till Solbacken. Det bästa jobb jag hade haft (just då). Sen en lördag kväll i oktober då jag låg i badet bestämde jag mig för att jag var tvungen att göra något. Jag skulle bli au pair! Klev upp ur badet med bestämda steg och blött hår. Gick in på aupair-world.com och skrev upp mig, igen. Det kanske må tilläggas att jag hade sagt att jag ska göra en himla massa olika grejer men det blir aldrig av, bl.a. norgebo, make-up artist, au pair i Tyskland på div ställen, umebo, student mm.
Men så förvånade jag mina kompisar och mig själv då jag satt månad senare på flyget mot USA, THE UNITED STATES OF AMERICA. Jag skulle bli au pair i usa för tre månader. Det var underbart och förjävligt på samma sätt. Med andra ord så har jag ingen kontakt alls med värdfamiljen då jag på eget val sagt att jag önskar inget mer att göra med dom, mamman i första hand. Och med ytterligare andra ord, så har jag mycket kontakt med mina kompisar jag har skaffat på andra sidan atlanten.
Efter att tre månader hade gått satt jag på planet hem, i tårar. Det var nog det mest känslosamma jag varit med om. Tre månader med rädsla för familjen, kärlek och tacksamhet för vännerna. Att längta hem i tre månader och sedan inte veta om man vill komma hem. Tro mig, det är konstigt att stå och titta upp i skyn och se en massa flygplan passera en och önska att man satt i ett av planen och sedan sitter man där. Men allt man vill göra är att kliva av och träffa ens kompisar en sista gång.
Fast, tiden går ju.. likaväl i flygplan som på marken och helt plötsligt var jag hemma i Skellefteå. Det var helt surrealistiskt att vakna i New Jersey och somna i Skellefteå. Två olika världar, två olika hem, två olika familjer, en älskad och en hatad. Det var en anpassningstid och jag fyllde systemet-myndig. Tiden gick lite till och en månad efter jag hade kommit hem så fick jag jobb på en underklädesbutik (det bästa jobbet någonsin).
April blev mars, mars blev maj och maj blev juni och Lina blev med två rumskamrater. Den bästa sommaren någonsin. Två nätter har varit särskilt anmärkningsvärda. En natt som kostade mig 3500kr + alkohol och entré och förvirrat hjärta. En natt som kostade mig ca 250 kr, ett vunnet hjärta, skratt och nya kontakter och annorlunda upplevelser. Behöver jag förklara vilken som var bättre?
Hela sommaren innebar jobb, fest, dans, träning, skratt och lathet. Och hela sommaren innebar att man hade planer för vad som skulle hända till hösten. Fast mitt i augusti så kom hösten lite tidigare än väntat. Anna skulle till sthlm, Emelie och jag skulle till Oslo den 1 oktober. Helt plötsligt stod jag där, en Anna fattigare och lite senare.. en Emelie fattigare. Snart är Skellefteå en Lina fattigare.
Jag far den 16:e, efter att mor och far har kommit hem från utlandet och jag har blivit rödhårig. Så, där har ni en liten uppdatering. Dags att gå till sängs men, 'til then.
Don't Hassle the Hoff.
