linafre

Tänkte dedikera ett inlägg till hur pigg jag var imorse och hur ovanligt det är att jag är pigg. Se he va ja int. Stod och tvätta ansiktet för att gå och lägga mig. Börjar blöda näsblod istället. Det är min kropps sätt att säga åt mig att vila, fysiskt och psykiskt. Jag kommer nog aldrig att vara riktigt pigg här i Oslo, det är utmattande att inte ha någon säkerhet.. att inte ens veta när man ska flytta hem. Vad jag börjar längta tills jag får slå mig ner, att inte bara göra planer för varje halvår och år.¨

Fysiskt, min fot lider än. Svullnaden har fortfarande inte gått ned, hela vristen är svullen nu.Jag har väl inte riktigt tagit det där med vila seriöst. Låg med foten inlindad med en handduk (som var storleken av en fotboll och tyngden av flera mjölkpaket), men det är väl den enda lindringen den fått. Jobbade ju på tisdagen, och har kört på sen dess.

Skulle inte ha något emot en dag på spa, eller ett år.
Nej, om man inte kan göra något åt utmattningen kan man ju göra något mot symptomen.

Ps. På jobbet idag var det en som frågade om jag var finsk, att det lät så. Det var första gången.

Haft världens jobbångest men det börjar klarna, kanske för att jag vet att jag kommer att ta mig igenom veckan. Och arbeta alla fem vardagar. Har bara haft en vecka tidigare då jag arbetade alla dagar, det var inte ens 100%. Lycka till med att kunna jobba röven av sig, den sitter verkligen kvar där den var förut.

Jobbade på ett "endagsuppdrag" idag. Det är verkligen jobbigt att fara till ett jobb och inte ha någon aning om vart något ska vara, vad man ska göra, vart man ska, göra ett bra förstaintryck, när man har paus, mm. Det gick visserligen bra och jag är glad att jag for även om det enda jag ville göra var att sjukanmäla mig. 

Jag har två dagar den här veckan som jag kunde ha varit ledig på, men istället så får jag ca 1100 nok mer på kontot. De hvar ikke noe vanskeligt. (Det var mer vanskeligt att skriva den där meningen, norskan är inte fullt så enkel som jag hade hoppats på).

Annars så händer det lite grejer här i Oslo, fem människor som gicks längs brugata igårkväll blev knivhuggna, det snöade (!) idag och eftersom Oslo centraltrafik inte är utrustade för sånt väder så stannade nästan alla vägar pga trikkar som inte gick och alla som tog bilen till jobbet. Nytt folk, gammalt folk, alla har återvänt till lägenheten, min gamla dagisfröken stod inne i lägenheten idag, två utställningar jag vill fara på, Halloween på gång. Full rulle. That's how we like it.

Förresten, panik! Vad händer sen? Skellefteå, Oslo? Jobb?

Ingen panik! Komsikomsi. Jag och Mona såg en julkalender, det är ju ett måste! Nedräkningssättet numero uno. Gamla B-iga hemsidor slår det inte. En sak slår det, min och Fannys julkalender vi gjorde till varandra. Bästa sättet ever.

Det är ett mirakel. Det hände äntligen, något som man bara drömmer om och tänker att det händer bara andra. Aldrig mig. Något som man tycker är orättvist då det händer andra, det är bara gamla människor som inte behöver det. Det är mycket bättre då det händer en ung människa som har hela sitt liv framför sig. Något man skrapar fram och hittar något jättefint bakom den täckande ytan. Och det som var det bästa av allt var att det var inte ens jag som behövde få skräp under naglarna. Som om någon tar fram en lott, skrapar fram drömvinsten och ger den till dig. Ni kanske tänker att vinna på lotto, jag tänker på att någon skrapar bort allt skit i ens rum och lämnar det städat och rent. Jag trodde aldrig att det skulle hända, jag går på moln.

/ Lina hjärta Mona.

Jag steg upp 05.45, gjorde mig sakta men säkert klar och kom till Adecco 07.40. De hade inge jobb inne just då så de bad mig att sitta i vänterummet. Jag såg folk komma och gå, men jag var inte en av dom. Tio i nio fick jag ett uppdrag, den enda flax jag hade idag var att den låg centralt. Summan av kardemumman. Jag steg upp 2,5 timme för tidigt. Flax.

Sitter och kollar på bilderna från lägenheten nu och det slår mig att jag inte har nämnt en grej om våran lägenhet. (Något som jag pinsamt nog tänkte "det här måste jag skriva i bloggen" då jag hörde det. Vi hade nämligen fest/efterfest efter Håkan Hellström och så kom en svensk granne in som bott i Oslo i flera år så han kunde lite lägenhetshistoria.

De tidiga ägarna har varit en europeisk tandläkare och nu senast, en östeuropeisk kvinna som drev en bordell. Så våra sovrum har varit Love Room's allihopa inte bara det rummet som vi kallar för Love Room. Grannen våran berättade att vår trappuppgång var fylld av konstiga människor och att en av hans kompisar hade varit kund här två gånger också. Min första tanke var, "Jag hoppas att dom städade noggrant då dom kom". Näst efter "det här måste jag skriva i min blogg" förstås.

Frågan är bara hur sant det är, ingen verkar riktigt tro på det förutom jag. Är jag bara naiv eller beror det på att jag alltid drömt om att få vara med i en bordell och att det här är det närmsta jag någonsin kommer att komma det och därför tror på det? Ja, frågorna är många. Nu kom jag och tänka på Johans första fråga, "Men, vart är dom nu?"

Wikipedia: Bordell, glädjehus eller horhus, är en lokal där organiserad prostitutionsverksamhet bedrivs med mer än en prostituerad, och ofta med en ickeprostituerad chef, kallad bordellmamma om det är en kvinna.

"Hej,

Mitt namn är Lina och jag läste alldeles nyss eran annons på Finn.no och blev väldigt intresserad."

Hur många gånger ska man måsta skriva det? Jag är så vansinnigt less på att leta jobb. Kan ingen bara räcka ut en hand och ge mig ett jobb som ger bra lön och bra arbetstider? Jag är arbetsnarkoman.. förstå så många som skulle kunna utnyttja det och ha en som alltid ställer upp. Get it.

Bredbånd, don't Get it.
Jag kan inte använda Emelies dator eftersom att den internet är så konstigt på den. Nej, jag tror det blir en laptop för pengarna som jag kommer att tjäna. JAG SKA FÅ IHOP PENGARNA PÅ NÅGOT SÄTT. Mitt mantra just nu är: "Om inte jag tror på mig, vem ska då göra det?". Så ni skulle bara veta hur mycket jag tror på mig själv just nu.. med andra ord borde dom där jobberbjudandena ramla in snart. Håll tummarna.

Nu ska jag slå mig ner i min säng som står i vårat smutsiga rum. Kommentarerna haglar om rummet vårat, kanske dags att verkligen städa det nu. Nej, Heroes först. (Det brukar väl låta så?)

Nu stack Emelie till Skellefteå för ett besök, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var avundsjuk. Jag förstår inte vad det har blivit av mig, skellefteåsjuka. Jag som alltid drömt om världen. Suck, jag måste ändra på mina tankar.. det har kanske med den alldeles underbara sommaren jag hade i Skellefteå. Jag minns bara morgonarna, då vi (emelie, anna och jag) gick ut och gick broarna runt sen satt på balkongen och åt frukost innan vår dag började. Alla gånger vi har varit ute och dansat, alla människor man träffat under sommaren, alla otroligt sena nattpromenader. Lägenheten. Bryggan. Twilfit, det bästa och roligaste jobbet jag någonsin haft. Tack gode gud för att jag valde Twilfitjobbet istället för slitjobbet på Rönnskär.

Det stod mellan att bli svinrik och jobba på ett rätt tråkigt jobb jämt. Eller att ha pengar att leva på, ha en rolig arbetsplats och ha mycket fritid. Klyschigt nog, jag fick ett svinrikt liv. 

Blir löjligt nog alldeles varm i hjärtat då jag ser den lilla bilden över Skellefteå.



Missförstå mig inte nu, jag gillar verkligen Oslo. Har suttit med Amanda ikväll och kollat på Step up medan alla andra var ute på äventyr. Man är aldrig ensam här på Colletts gate. Skriver jag och kommer att sova ensam i ett rum för första natten sen jag kom hit. Har varit här i 1 månad och 2 dagar förövrigt. Två månader kvar innan jag sitter på flyget hem, det känns väldigt långt bort men det kommer att vara imorgon ändå. Jag får fira jul igen, svensk jul, med en underbar familj, med svensk julmat, i Sverige. Jag får fira svensk jul igen, 2 år senare.

Tio första:
Första bästa kompis: Emma, då snackar vi låångt bak i tiden och under typ en veckas tid.
Första bil: Kommer jag nog aldrig att ha, tänk på miljön. Våga åka kollektivtrafik.
Första kärlek: Försöker komma på det där.
Första husdjur: Guldfisken Wonda? Dog av att jag glömde syretabletten. Tough Love.
Första semester: Nån bilsemester i Sverige. Utomlands: Turkiet
Första jobb: Medlefors restaurang i disken.
Första köpta skiva: Eros Ramazotti.
Första riktiga kärlek: Försöker lista ut det där själv.
Första piercing: Öronen
Första konsert: Första riktig, riktiga konsert var nu i helgen. Håkan Hellström.  Festivaler rules.

Nio sista:
Sista alkoholdrycken: Öl på Håkan.
Sista bilfärd: Den här tiden minus en timme, minus en månad.
Sista filmen du såg: Arn.
Sista ringda telefonsamtal: Mona för att berätta om min sjuka intervju.
Sista bubbelbadet: En månad sen minus några dagar.
Sista spelade cd: Kelis, Tasty. Det är riktigt bra.
Sista kyss: Typ en månad sen.
Sista gången du grät: Hahaha, ni skulle bara veta. Snefylla bigtime, två helger sen.
Sista måltiden: Kokad grillkorv med bröd och grönsaker.

Åtta har du nånsin:
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Nej, vid tredje.
Fått ditt hjärta krossat: Nja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej.
Haft ett one night stand: Haha.
Busringt till nån: Inte nu då jag är otroligt mogen.

Sex saker du gjort idag:
1. Pratat med 86:an.
2. Varit på jobbintervju
3. Frågat tre personer om vägbeskrivning till jobbintervjun.
4. Börjat se Sex and the City filmen tre gånger.
5. Masserat Amanda.
6. Smakat Ben & Jerry glass, de gjorde reklam och jag förstår inte hysterin. Inte 50 kronors hysterin.

Fem favoritsaker (Ingen speciell ordning):
1. Mobil
2. Mobilsladd
3. Mobilbatteri
4. Headset
5. SIM kort.

Fyra personer du kan berätta allt för:
1. Stefan
Bara han som vet mina innersta hemligheter. Både dom bra och dom dåliga. In your face fanny. He's mine.

Tre val:
Svart eller vit? Svart.
Sommar eller vinter? Sommar.
Choklad eller chips? Chips då jag vill ha salt, choklad då jag vill ha salt.

Två saker att göra innan du dör:
1. Se klart Sex and the City filmen.
2. Få ett jobb i Oslo.

En sak du ångrar:
Att jag inte sparade mina satsumas till Sex and the City filmen som jag ska se nu. Tjopp Hopp.


Fyra personer som du vill ska göra samma blogginlägg:
Jag skulle aldrig utsätta någon för att göra detta blogginlägg.

Pratade med mor och far idag, gud vad jag saknar att slöprata i telefonen. Jag saknar Halebop med andra ord, jag hade så vansinnigt många timmar på utgående samtal och ännu fler på ingående. Ironiskt nog skaffade jag headset och bestämde mig för att vara mer skonsam med min hjärna precis innan jag slutade med halebop. Jag har ingen användning av headset eftersom att då det kostar 1kr/min att ringa till hemtelefon och 3kr/min till mobil i Sverige så blir det inga längre samtal. Fast mina föräldrar dom betalar 2kr/min till mig. Hur det då funkar att dom kan prata med Malin, i USA i en timme och bara betala ca 15 kr. Abonnemang och skit, ajja.



Det jag ville komma fram till är att jag fick hemlängtan, jag är en mes. Och det är jättebra och kul att komma hem här men, hemma är som hemma. Jag är en mes. Eller hemlängtan, jag skulle bara vilja resa hem en vecka, jag vet. Mes.

Förresten, Sveriges tråkigaste. Jag har uppdaterat min blogg 3 gånger sen sist ni skrev. In your face.

Idag är det 11 månader sen jag for till USA, det är helt sjukt hur långsamt och fort tiden går. Det känns som om det var en hel livstid sen jag var där och att jag har gjort så vansinnigt mycket sen dess. Trots det så har det bara gått ett år, inte ens det. Jag hade inte ens några planer på att bli au pair för elva månader sen, ännu mindre några planer på att fara till USA. Att jag skrev upp mig på hemsidan just den kvällen och just den tiden, det fick mig att tro på ödet. En halvtimme senare skickade ju familjen ett brev till mig. Trots att familjen inte var den bästa så är jag så otroligt glad och enormt stolt över att jag for. Jag pratade om min värdmamma med min bror och han sa att jag var för snabb och tänkte inte igenom det tillräckligt innan jag for men det var nog bara bra att jag inte gjorde det. Vissa saker ska man bara hoppa på och inte tänka så mycket på. Det är svårt att märka när man själv utvecklas men det senaste året, jag har nog aldrig utvecklats så mycket på så kort tid tidigare. Inte ens när jag låg inne i mammas mage, eller det kanske är svårt att slå det.

Jag skulle ha missat så mycket om jag inte for, platser, människor, känslor. Ljud, som Aaron Hehl som är på bilden. Det var så jag kom att tänka på det, hans låtar spelades då jag valde Blanda på iPoden.

Han spelade på Starbucks varje måndag och det var verkligen en höjdpunkt i veckan, han står verkligen för allt det bästa med min tid i USA. Hur jag satt där på Starbucks i timmar och pratade och var med mina kompisar. Hur jag och Anke satt i tåget mot New York och njöt av musiken. Hur jag låg och grät, hemskt nog, i min säng samma kväll som jag kom hem till Skellefteå. Det var nog de mest utmattande dagarna i mitt liv. Från det att jag satt mig ner i flygplanet som skulle lyfta mot Stockholm till det att jag vänjt mig vid tanken på att vara hemma i Skellefteå. Jag grät mig uttorkad och utstirrad på flygplanet och så mina föräldrar mötte mig på flygplatsen, mamma och pappa gick på toan och då pappa kom tillbaka såg han på mig med en medlidande blick. Han såg så tydligt hur ledsen jag var och gav mig ett medlidande leende som gjorde att det verkligen brast för mig. Grät i en timme i bilen innan jag somnade av utmattning och sov hela vägen från Arlanda till Skellefteå.

Tårarna stod väl för lättnaden över att det var jag som satt i planet. Varje dag hade jag sett alla flygplan flyga över mitt huvud och önskat att det var jag som satt i ett av dom, nu var det jag. Tårarna stod för stressen som släppte, glädjen över att få fara hem, glädjen och sorgen över att jag lämnade mitt hem i USA, mitt liv som jag visste det just då, skräcken för att jag inte visste vad jag kom hem till, vad som skulle hända sen.

Det är konstigt att höra hans låtar igen, dofter och ljud kan verkligen dra ut gamla minnen och känslor. Jag har nästan glömt bort att jag var där, aldrig hade jag trott att jag skulle fara till USA som au pair. Aldrig hade jag trott att jag skulle sitta och skriva det här från Oslo och bo med människorna jag bor. Och jag har ingen aning om vad som händer nästa månad, vad jag gör om ett halvår, vad jag gör nästa år den här tiden. Det är ändå lustigt vad livet vill att man ska gå igenom och göra, jag har gått vägar jag trott att jag aldrig skulle gå. Jag är nöjd över mitt liv och vill fortsätta leva det.

Nu är det jul igen och nu är det jul igen, och julen vara in till påska.
Men det var inte sant men det var inte sant, för däremellan kommer festa.
Men det var inte sant men det var inte sant, för däremellan kommer festa.

 Julfest ikväll, snart ska vi fara iväg och köpa julklappar.
4 oktober, inte en dag för tidigt.

UTRESA
sö 21 dec 2008,SK850(BU) SAS Norge
Oslo Gardermoen - Stockholm Arlanda ,Terminal 5
Avresa: 08:15
Ankomst: 09:15
Bagage: 20 KG
Måltid: Mat till försäljning
Pristyp: ECONOMY

sö 21 dec 2008,SK1016 Scandinavian Airlines
Stockholm Arlanda ,Terminal 4 - Skellefteå
Avresa: 14:35
Ankomst: 15:45
Bagage: 20 KG
Måltid: Mat till försäljning
Pristyp: ECONOMY