linafre

Sitter och tänker på sommaren, det var verkligen den bästa av somrar. Tiden i lägenheten på läkarvägen med Emelie och Anna. Alla kvällar vi gick ut och gick sent på kvällen, alla morgonar vi gick runt broarna och sedan satt på balkongen och åt havregryn, mjölk och banan med blåbärssylt. Alla mackor med leverpastej och gurka. Alla helger, eller alla gånger vi var rastlösa och inte lyckades hålla oss innanför lägenheten och istället gick ut på nån av våra tre sommarstammis ställen.

Då jag och Emelie ligger vid älven och äter smörgåstårta och får lust att se på bio. Vi sms:ar Anna som snart slutar jobba och frågar om hon vill se Narnia med oss. Ett tag senare får jag ett sms, "Fan, vad jag älskar livet".

Då vi ligger helt slutkörda efter festivalen och ligger i en människohög på bryggan vid älven. Det är en såndär stund som man kan se på film och tänka att det ser så mysigt ut och att man själv vill leva så. Det var gubben som gick förbi oss och sa "det ser ut som ett konstverk" som fick oss att inse det.

Då jag och Anna är rastlösa en vardagskväll och det är så fint väder att vi far till falkan för att bada och jag sitter längst ut på bryggan och funderar på allt och inget och vi cyklar sedan i fortast takt möjligast hem till Alphabeat's Fascination.

Balkongen. Festerna. Bryggan. Festivalen. Problemen. Alla konstiga människor, alla underbara människor. Jäkla securitas som kom hem till oss. Parkbänken. Jobben. Den stökiga lägenheten. Killarna. Vädret. Ovädret. Havregrynen. Alla skratten. Matstunderna. Allt vi gjorde. Alla gånger vi ringde till Emelie som var i sthlm och pratade om gårdagskvällens bravader. Gången jag var ensam i lägenheten och sätter på Ipoden på "Blanda spår" efter att ha pratat med Emelie och Anna och en låt sätts igång, "All by myself, don't wanna be all by myself..". Karusellerna. Allt.

Haha, den jäkla dagboken.

Fasiken vad fina stunder jag har haft i sommar, stunder som man drar efter andan och tänker att livet är perfekt och om jag dör nu så dör jag lycklig. Inte konstigt att jag längtar hem till Skellefteå, grejen är ju bara den att lägenheten, Emelie och Anna och sommaren kommer inte vara kvar då jag kommer hem. Varför kan man inte leva mer för stunden?