linafre

Nu börjar det på allvar, alla lämnar lilla Skellefteå. Inklusive jag. Tro det eller ej, så börjar jag faktiskt blogga på några personers uppmaning. Min blogg är önskad! 

Hur önskad den är.. ja, det behöver vi inte gå in på.
Men bloggen är iaf ett bra sätt att hålla koll på vad som händer med allt folk.

Har iaf bloggat tidigare, med ett antal stackars ensamma besökare. Har haft ännu en blogg som handlat om smink vilket blev en stor passion under vintern 07, med ett stort antal fler besökare. (Iofs var det julen 06, så om ni har antecknat det i era almanackor så kan jag ju vara mer precis så att jag slipper få några arga läsare.)

Efter bloggandet las på is fick jag sommarlov/tog studenten/blev arbetslös. Okej, så arbetslös har jag inte varit. Det blev lite städ på ett hotell i stan, sen hjälpte jag Överskottsbolaget att flytta upp till Solbacken. Det bästa jobb jag hade haft (just då). Sen en lördag kväll i oktober då jag låg i badet bestämde jag mig för att jag var tvungen att göra något. Jag skulle bli au pair! Klev upp ur badet med bestämda steg och blött hår. Gick in på aupair-world.com och skrev upp mig, igen. Det kanske må tilläggas att jag hade sagt att jag ska göra en himla massa olika grejer men det blir aldrig av, bl.a. norgebo, make-up artist, au pair i Tyskland på div ställen, umebo, student mm.

Men så förvånade jag mina kompisar och mig själv då jag satt månad senare på flyget mot USA, THE UNITED STATES OF AMERICA. Jag skulle bli au pair i usa för tre månader. Det var underbart och förjävligt på samma sätt. Med andra ord så har jag ingen kontakt alls med värdfamiljen då jag på eget val sagt att jag önskar inget mer att göra med dom, mamman i första hand. Och med ytterligare andra ord, så har jag mycket kontakt med mina kompisar jag har skaffat på andra sidan atlanten.

Efter att tre månader hade gått satt jag på planet hem, i tårar. Det var nog det mest känslosamma jag varit med om. Tre månader med rädsla för familjen, kärlek och tacksamhet för vännerna. Att längta hem i tre månader och sedan inte veta om man vill komma hem. Tro mig, det är konstigt att stå och titta upp i skyn och se en massa flygplan passera en och önska att man satt i ett av planen och sedan sitter man där. Men allt man vill göra är att kliva av och träffa ens kompisar en sista gång.

Fast, tiden går ju.. likaväl i flygplan som på marken och helt plötsligt var jag hemma i Skellefteå. Det var helt surrealistiskt att vakna i New Jersey och somna i Skellefteå. Två olika världar, två olika hem, två olika familjer, en älskad och en hatad. Det var en anpassningstid och jag fyllde systemet-myndig. Tiden gick lite till och en månad efter jag hade kommit hem så fick jag jobb på en underklädesbutik (det bästa jobbet någonsin).

April blev mars, mars blev maj och maj blev juni och Lina blev med två rumskamrater. Den bästa sommaren någonsin. Två nätter har varit särskilt anmärkningsvärda. En natt som kostade mig 3500kr + alkohol och entré och förvirrat hjärta. En natt som kostade mig ca 250 kr, ett vunnet hjärta, skratt och nya kontakter och annorlunda upplevelser. Behöver jag förklara vilken som var bättre? 

Hela sommaren innebar jobb, fest, dans, träning, skratt och lathet. Och hela sommaren innebar att man hade planer för vad som skulle hända till hösten. Fast mitt i augusti så kom hösten lite tidigare än väntat. Anna skulle till sthlm, Emelie och jag skulle till Oslo den 1 oktober. Helt plötsligt stod jag där, en Anna fattigare och lite senare.. en Emelie fattigare. Snart är Skellefteå en Lina fattigare.

Jag far den 16:e, efter att mor och far har kommit hem från utlandet och jag har blivit rödhårig.  Så, där har ni en liten uppdatering. Dags att gå till sängs men,  'til then.

Don't Hassle the Hoff.